Är personen röd, gul, grön eller blå?
Färgmodeller kan kännas hjälpsamma. Men när vi börjar använda dem som facit riskerar vi att missa det viktigaste i all kommunikation, människan framför oss och situationen vi befinner oss i.
Människor fungerar inte som tvätt som kan sorteras i tydliga högar.
Det som ser enkelt ut på pappret blir snabbt mer komplicerat i verkligheten. Föreställ dig att du ska hålla en dragning på ett viktigt möte. Du har förberett budskapet. Du vet vad du vill säga och precis innan du går in i rummet gör du en snabb mental analys av personerna runt bordet.
“Han är röd – jag behöver vara rak och effektiv.”
“Hon känns grön – här gäller det att vara lugn och inkännande.”
Det låter smart. Strukturerat. Nästan professionellt. Men så börjar mötet...
En person avbryter dig mitt i en mening.
En annan säger nästan ingenting.
En tredje ser ut att redan vara mentalt på semester.
Och plötsligt fungerar inte din fusklapp längre.
Inte för att du tänkte för lite.
Utan för att du tänkte för statiskt.
Det är något lockande med modeller som lovar att göra människor enklare att förstå.
Röd, gul, grön, blå.
Plötsligt känns det som att det finns ett system. En fusklapp. Ett sätt att snabbt lista ut vem du har framför dig och hur du borde prata för att nå fram.
Anledningen till att dessa modeller blivit populära är för att de ger ord åt beteenden. De skapar igenkänning, samtidigt som de ibland hjälper oss att reflektera över hur olika människor uttrycker sig. Men det finns ett problem.
Om människor vore som torkad färg på ett papper hade det varit enkelt. Då hade vi kunnat märka upp dem, sortera dem och anpassa oss därefter.
Men människor är inte fasta. De är rörliga.
Samma person kan vara snabb och rak under tidspress, eftertänksam i en känslig fråga, tyst i en osäker situation och full av energi när ämnet engagerar.
Det är inte inkonsekvent.
Det är mänskligt.
Det är också därför färgmodeller så lätt blir missvisande när de används som facit. För så fort du börjar lita mer på modellen än på det som faktiskt händer i rummet, tappar du det viktigaste – närvaron.
Du slutar lyssna efter hur personen faktiskt reagerar. Faran är att du i stället börjar tala utifrån hur du tror att personen borde reagera. Det är precis då som kommunikationen börjar halta.
En viktig punkt som ofta saknas när människor pratar om personlighetstyper är att vi inte enbart möter en person, vi möter också en situation. De flesta kommunikationsutmaningar handlar inte bara om vem den andra är. De handlar även om vad som pågår just nu. Är personen stressad? Osäker? Pressad? Engagerad? Distraherad? Det påverkar hur budskapet landar.
Det betyder inte att alla modeller är dåliga. Det betyder att de måste hållas på rätt plats. Dessa modeller bör ses som grova förenklingar, inte som sanningar. För att bli riktigt skicklig på att kommunicera räcker det inte att läsa av personlighet. Du måste kunna läsa av situationen.
Det visar sig ganska snabbt att det inte handlar om att hitta en ännu smartare modell eller bli expert på att pricka rätt färg. Det som faktiskt gör skillnad är något annat – att vara tillräckligt uppmärksam för att märka vad som händer i stunden och justera. Skickliga kommunikatörer gör sällan allt rätt från början. De rättar till snabbt.
Lite som när du cyklar. Du sitter inte och tänker på varje liten rörelse eller försöker följa en perfekt plan. Du känner av balansen, märker när något vinglar och justerar medan du trampar dig framåt.
Här är tre verktyg du kan testa i nästa samtal eller möte:
När du funderar på vem du har framför dig, fundera också på vad som händer i rummet.
Hur är energin i rummet?
Är personerna i rummet engagerade, skeptiska eller osäkra?
Det är bättre att matcha läget och möta personen där den faktiskt är, än att kategorisera personen.
Här är några tumregler du kan ha med dig för att matcha energin:
Det handlar inte om att spela en roll. Det handlar om att göra det lättare för andra att ta in ditt budskap. Ett enkelt sätt att börja är att öppna med något som ger rummet struktur.
Exempelvis: “Ställ gärna frågor under tiden om något känns oklart” eller “Jag börjar med helheten, så kan vi ta detaljerna efteråt”. Detta signalerar både lugn och lyhördhet.
De flesta fastnar i vad de ska säga och glömmer att i kommunikation är det ofta hur det sägs, som avgör hur det landar. Jämför exempelvis:
“Vi måste göra det här nu” – kan lätt uppfattas som en order.
“Det här är det viktigaste just nu” – uppfattas som en riktning
Budskapet är i grunden liknande, men effekten blir en annan.
Det är därför små justeringar i språk kan göra stor skillnad. Inte för att människor är känsliga, utan för att ton, rytm och formulering påverkar hur mycket motstånd eller samarbete du skapar.
Att kommunicera väl handlar inte bara om att ha rätt budskap.
Det handlar om att formulera det så det får genomslag, så att andra faktiskt kan ta emot det.
Tänk dig att du förklarar något... och så märker du att den andra personen ser ut som ett frågetecken.
Som att de tänker... “Va?”
Ett vanligt misstag är att fortsätta prata bara för att man själv vet vad man menar. Men om du märker att den andra ser frågande ut, eller att energin i rummet skiftar, är det sällan mer prat som hjälper. Det som hjälper är att stanna upp och se till att den andra hänger med.
Du kan exempelvis säga:
“Låt mig omformulera det på ett enklare sätt...”
Eller ställa en fråga som:
“Hänger ni med, eller ska jag förtydliga något?”
Det är viktigt att förstå att denna typ av paus inte är ett avbrott i kommunikationen.
Den är kommunikation. En paus visar att du inte bara vill säga ditt, utan den visar att du vill inkludera och nå fram.
Det är en avgörande skillnad.
Det är lite som att bygga med klossar. Om det blir snett fortsätter du inte bara bygga högre... du rättar till först. Små pauser för att göra ändringar i stunden kan göra stor skillnad för ditt budskap.
Det finns inget fel i att vilja förstå människor bättre... tvärtom.
Men så fort vi börjar tro att människor går att läsa av lika enkelt som en färgkod, blir vi sämre på det som faktiskt krävs i ett samtal – att vara uppmärksam, flexibel och närvarande.
Människor är inte röda, gula, gröna eller blåa i någon statisk mening... de är människor.
I olika lägen – Med olika behov – I olika sammanhang
En framgångsrik kommunikatör märker av vad situationen kräver och vågar justera sig därefter.
Det som avgör är inte bara vad du säger utan – hur det faktiskt landar.
